Adam Cwejman (LUF)

Missade att lägga upp de två artiklar jag skrev i samband med förra veckans Folk och försvar. Först den artikel jag skrev tillsammans med förbundsstyrelseledamoten Emma Widman om försvaret och JAS:

I Liberala ungdomsförbundet är vi varma anhängare av ett stort och välfungerande försvar. Vi ställer oss kritiska till omfattande nedskärningar. Men sveriges militära kapacitet och utgifter måste prioriteras rätt. JAS är inte en god prioritering och ger lite för den svenska försvarskapaciteten eller möjligheten att skapa nya jobb. Det är hög tid att fler ifrågasätter den här typen av prestigeprojekt. Det är även upp till bevis för riksdag och regering att ta sitt förnuft till fånga. JAS-gripen har redan kraschat många gånger. Låt den inte krascha vår försvarsförmåga igen.

Läs gärna hela.

I Nerikes Allehanda skrev jag krönika om hemvärnet och dess framtida roll i ett Sverige utan värnplikten (ej på nätet så jag lägger ut hela här):

De senaste tjugo åren har försvarsmakten genomgått stora förändringar och i mångt och mycket fått en helt ny roll. Det gamla invasionsförsvaret har bytts ut mot ett insatsinriktat försvar, fokusområdet har blivit internationellt istället för nationellt. Det är helt riktigt att Sveriges trygghet inte enbart försvaras hemma längs våra gränser. Säkerhet är en regional och global fråga. Sveriges insatser på Balkan och i Libyen är bevis på detta.

Historien har emellertid lärt oss hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att tro att alla framtida hot kan förutspås. Politiker sitter inte inne med en spåkula. Hur många kunde 1910 förutspå ett världskrig 1914? Hur många experter kunde i början år 2001 föreställa sig att USA skulle utsättas för ett terrordåd som skulle prägla hela världen i mer än ett decennium?

Försvarets förberedelser måste baserar på en insikt att läget kan förändras snabbt, inte bara internationellt utan även i vårt närområde. Att som vissa, utgå från en pacifistisk önsketanke, och inte en reell verklighet är farligt. Försvaret måste kunna vara förberett för snabba förändringar i vårt närområde.

En överväldigande andel av vårt nationella försvar som återstår består idag av hemvärnet. Av Sveriges 48 stridsdugliga bataljoner Är 40 bataljoner hemvärnets. De åtta bataljonerna ur den reguljära armén är dessutom främst inriktade på internationell tjänst och ofta upptagna bortom landets gränser.

Därför är det så viktigt att betona vikten av att ha tydliga riktlinjer för hur hemvärnet ska vara förberett. Hemvärnsförbanden håller i många fall god kvalité, men kraven på förbandens roll är idag alltför låga. Utbildningsnivån är ofta bristfällig och på flera områden använder man gammalt materiell. Hemvärnet måste kunna bli betydligt mer rörligt och med möjligheter till flyg. I en tid när den nationella försvaret är så reducerat måste troligtvis hemvärnet ta ansvar över en rad nya områden.

Om Sverige ska ha ett nationellt försvar mer än på pappret måste hemvärnet med rådande försvarsplanering utvecklas och bli livskraftigt. Dessutom har hemvärnet en roll i det civila. Oväntade katastrofer, både naturliga och skapade av människor kan komma att involvera hemvärnet.

För att säkra Sveriges nationella trygghet behöver vi därför noggrant fundera över hur vi på bästa sätt kan använda vårt hemvärn för att stärka försvarsmakten. I en tid när den aktiva försvarsmakten i stor utsträckning används för internationella insatser behövs det en parallell utveckling för det nationella hemvärnet.

Ett första steg i denna process skulle kunna vara att tillsätta en parlamentarisk utredning för att klargöra hemvärnets nya roll och syfte inom försvarsmakten. En sådan utredning kan ge en grund för ett modernt hemvärn. Förhoppningsvis hade en sådan utredning kunnat ge svar på hur Sverige kan försvaras med hjälp av hemvärnet. Det är uppenbart att det i framtiden inte kommer kunna vara kontraktsanställda som i huvudsak kommer stå för denna uppgift.

(Bild från SR)

Socialdemokratin i Sverige är just nu en bitvis sorgsen, delvis komisk och ibland helt förvirrad mörk komedi. Det börjar nå nivån att det känns skadligt för den svenska parlamentariska demokratin. Socialdemokraternas totala haveri får Sverigedemokraterna att verka trovärdiga.

Nästan omärkbart dyker dessutom SSU fram och ägnar sig åt lite unken kollektivism. Den, till synes i varje fall, vite förbundsordföranden Gabriel Wikström opponerar sig mot valet av Urban Ahlin till gruppsekreterare och vice partisekreterare. Ahlin är nämligen både man, vit och medelålders. Wikströms förklaring: "De unga finns ju liksom kvinnorna och dem som har invandrarbakgrund. Vi måste bli mycket bättre på att använda oss av deras kompetenser".

Vilket paradoxalt uttalande! Han börjar med att nämna deras icke påverkbara egenskaper, kön och härkomst, och avslutar med meriter. Varför inte bara lyfta fram en kandidat man hellre ser än Urban Ahlin? En mer meriterad eller kunnig kandidat. Om nu det är anledningen till utspelet. Varför börja i änden att det just behövs personer med invandrarbakgrund? Hur mycket invandrarbakgrund?

Om det inte är något i "vithet" som gör en bättre lämpad att vara gruppsekreterare är det väl knappast något i "ickevitheten" som gör det heller. Att önska det ena eller det andra som grundval för en position är båda utslag för kollektivistiskt och rasistisk tänkande. Att mena att partier är stängda organisationer är en sak. Men att mena att en kvot (vit) är uppfylld för en typ av position är att ägna sig åt den typ av kollektivism man förmodligen syftar till att motverka.

Jag undanber mig den typ av kollektivism som gör mina föräldrars födsloplats till det som avgör min roll i det här samhället. Fokusera istället på individuella meriter samtidigt som man har öppna och meritokratiska partiorganisationer - det är den enda riktigt antirasistiska vägen att gå. Att kräva kvoter av "icke-vita" är bara en lat, ideologiskt bankrutt och sensationell linje.

Säga vad man vill om Ahlin. Han verkar, som Ulf Bjereld här konstaterar, inte dömd för något. Han verkar dessutom vara en av få riktigt meriterade utrikespolitiker som socialdemokratin kvar. Men det verkar höra till samtidens socialdemokrati att agera synnerligen självdestruktivt. Jag känner ingen skadeglädje alls. Det behövs en vettig opposition i Sverige.

Skriver i söndagens SvD en Op-Ed krönika om miljöengagemang och det lokala:

Men om människor inte älskar sin närmiljö och engagerar sig i den kommer ingen annan att göra det åt dem. Det är närmiljön och det som utgör fonden för det vardagliga livet som främst berör människan. Ta förra årets kravaller i London som exempel. Boende med bakgrund i många olika länder tog tillsammans upp kampen på gatorna mot dem som skövlade allt i sin väg. Det var ingen politisk kollision. Det var en kamp mellan dem som inte kände någon samhörighet med gatorna, husen, företagen och de människor vars hem och butiker förstördes. Staten kan inte frambringa denna ansvarskänsla och miljöengagemang. Det går inte att uppfostra människor till oikofiler, det behövs miljöer i och utanför staden som man känner behov av att bry sig om. Endast underifrån och upp kan riktig omtanke om miljön och närområdet skapas.

Läs gärna hela.

Skrev i torsdag tillsammans med Hanna Wagenius, ordförande för CUF, i Svenska Dagbladet om tvångssteriliseringar av de som byter kön. Förhalandet av frågan, som sköts av KD borde helt enkelt ignoreras. Frågan är avgjord och de juridiska komplikationer som hänvisas till är inte av den sort att de motiverar en uppskjutning av frågans avgörande:

Det här är den sista resten av de vidriga tvångssteriliseringar som drabbade de som ansågs oönskade i samhället ända fram till mitten av sjuttiotalet. Vi uppmanar våra partier att ignorera Kristdemokraternas ställningstagande, istället följa sina egna och en gång för alla sätta punkt för den här typen av påtvingade kroppsliga ingrep.

Läs gärna hela.

Inte oväntat ångar socialdemokraterna tillsammans med KD, VP och MP på och vill med kassa argument sänka öppettiderna på krogar i Göteborg.

Men varför bör man inte sänka öppettiderna i Göteborg?

1. Stor koncentration av människor under en och samma tidpunkt. Om öppettiderna sänks till tre kommer alltfler krogar i Göteborg att ha stängningstider som ligger nära varandra (02:00 är idag det vanliga). Detta innebär fler personer som samtidigt a) äter nattmat b) trängs på hållplatser c) trängs framför taxibilar d) trängs på krogstråken. Det blir fler fulla personer på vissa kritiska platser där det i regel blir bråk. En mångfald av öppettider gör att folk droppar av under olika tidpunkter. Alla dricker inte, tro det eller ej, tills de slocknar vid fem.

2. Fler svartklubbar blir konsekvensen när fler personer vill fortsätta dansa och dricka efter klockan tre. Dessa klubbar kommer givetvis inte vara övervakade av legitimerade vakter eller polis. Alkoholen kommer troligtvis vara smugglad och ej skattad. Det blir noll insyn, sämre säkerhet, uteblivna skattekronor. Personalen på svartklubbarna är troligtvis inte utbildad och kommer inte ha regler på hur och till vem alkoholen ska serveras.

3. Ålderskontrollen blir sämre. På svartklubbar finns egentligen inget incitament att utesluta någon speciell ålderskategori. Det blir enklare för omyndiga att komma in på svartklubbarna. Dessutom är alkoholen betydligt billigare på svartklubbar.

4. Fem på morgonen börjar morgontrafiken gå. Vid tretiden är väntetiderna mycket längre för kollektivtrafiken och ofta trångt på vagnarna. Med morgontrafiken är chansen större att man väljer en vagn och inte en svarttaxi exempelvis.

5. Göteborg blir en sämre nöjesstad. Det finns många sätt att gå ut på. I Barcelona stänger vissa av klubbarna ganska sent på morgonen. I synnerhet dansklubbar. Där talar vi verkligen om åtskilda tider att gå ut på, vilket är bra då människor sprids ut. Men Göteborg som ofta berömmer sig med att vara en bra musik och nöjesstad går miste om något när man begränsar möjligheterna för krogarna att vara öppna de tider de önskar.

Det är varken säkert att man får ner alkoholkonsumtionen eller våldet. Tvärtom kan motsatsen bli en tråkig konsekvens. Att Polisen inte får ihop sin schemaläggning, att vänsterpartister och kristdemokrater inte tycker om att folk dansar och dricker, att miljöpartister inte vill att folk är ute och dricker efter läggdags känns sammantaget som de ärliga argumenten, varför skulle man annars fortsätta envisas med detta dumma förslag?

Ulf Bjereld, statsvetare och socialdemokrat kommenterar på sin blogg diskussionen om omskärelse som nu pågått ett tag. Bjereld kritiserar Bengt Westerberg som han menar är "atomistisk" och anklagar honom för att mena att varje människa "är en ö". Bjereld menar att: "Därför kan han heller inte förstå att omskärelsen för de flesta judar är ett uttryck för en gemensamhetskultur, ett upptagande i en gemenskap från vilken det vore orättfärdigt att utestänga barnet."

Vad Bjereld inte berör med ett ord är att seden att omskärelse kolliderar med en svensk syn på barns rättigheter. Egentligen vore det fel att kalla den enbart svensk, det är en god och pragmatisk syn på rättigheter som är väl utvecklad i Sverige. Det är min uppfattning att Bjereld gör det mycket lätt för sig, och därtill inbjuder ett mycket nesligt argument till debatten i slutet av sitt inlägg genom att hävda att Westerberg inte lämpar sig att jobba med intolerans och mot främlingsfientlighet.

Det vore märkligt att tro att en förändring av omskärelseseden skulle utestänga alla judiska och muslimska barn ur en gemenskap. Vilka religiösa dårar skulle utesluta barn ur en gemenskap enbart på grundval av att man behöver följa en lag, det är inte barnen som förändrar seden utan anpassning till ett samhälles lagar som omfattar alla. Gemenskap byggs inte kring den rigida och statiska tilltron till seders oföränderlighet utan kring människors gemensamma liv, oavsett hur de gestaltas. Religioner är aldrig oföränderliga, de förändras alltid i takt med kulturkrockar, sekulära lagar etc. Omskärelsen försvinner dessutom inte bara för att den inte kan utföras på just spädbarn.

Bjereld vet mycket väl att situationen som föreligger är en allvarlig rättighetskollision. Ändå väljer han inte med en stavelse i sitt inlägg erkänna att det är två olika rättighetsutövanden som kolliderar: föräldrarnas behov av att fostra barnet på ett specifikt religiöst sätt och barnets möjligheter att välja i frågor som rör irreversibla kroppsmodifikationer. Men Bjereld ser bara "gemensamhetskulturens" imperativ. Denna enögda syn på frågan är om något normativ multikulturalism.

Bjereld fortsätter: "Om det visat sig att omskärelse skapat men eller obehag för den enskilde, som barn eller i vuxen ålder, vore det förstås en helt annan sak". Men det kan vi inte veta, även om en minoritet skulle känna obehag är det tillräckligt för att förbjuda seden när det kommer till spädbarn. Varför? Jo eftersom seden i sig inte försvinner, den modifieras enbart till att utföras senare i livet, vilket redan idag är praxis för konvertiter eller för de judar som av medicinska skäl inte kunde få en omskärelse utförd tidigare i livet. Man får både behålla seden samtidigt som valmöjligheten att behålla förhuden intakt bibehålls och lämnas till den autonoma individen.

Vad gäller Westerbergs kompetens att arbeta med intolerans och mot främlingsfientlighet menar jag att ett ställningstagande mot omskärelse av barn på intet sätt gör en olämplig att jobba med dessa frågor. Ett multikulturellt samhälle förutsätter det - av Andreas Johansson Heinö omhuldade begreppet "kritisk dialog" - och här har vi en sådan. En kollision mellan rättighetssyner. Där måste en kompromiss ske. Friheten att utöva sin religion och uppfostra sina barn i denna är självklar men den måste kombineras med de vittgående rättigheter som barn tillerkänns i Sverige. Däribland att inte utsättas för permanenta kroppsmodifikationer utan att kunna vara med och bestämma.

Att så enkelt och okomplicerat som Bjereld gör reducera frågan till att handla om att få möjligheten att utöva sin religion är ovärdigt. Bjereld måste se att det är mer komplext än så. Att därutöver mena att Westerberg är olämplig att jobba med frågor som rör tolerans gör argumentationen än mer dyster.

När det kommer till barn, rättigheter och varför det inte är en enkel fråga vill jag påminna om min text i senaste Liberal Debatt. Jag har även redogjort i detalj varför jag och LUF vänder oss emot omskärelse av barn här.