Adam Cwejman (LUF)

Om drygt tre månader avgår jag som ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Jag blev medlem strax innan valrörelsen 2006. Jag har vid sidan av studierna och extrajobb sysslat med politik sedan 2006. Sedan 2009 på heltid. Något jag under hela min tid i politiken funderat på är vilken typ av miljö partier är och hur man man som aktiv i dessa socialiseras in i en viss miljö.

När jag valde LUF och Folkpartiet 2006 var det delvis för att jag såg inom liberalismen en självinsikt om politikens begränsningar. Detta är fortfarande något jag ser som liberalers huvuduppgift att värna i de politiska församlingarna.

Men sedan dess har jag insett vissa saker. De politiska partierna dras generellt med färre medlemmar, sämre representation av befolkningen i organisationerna. Samtidigt har inte partiernas makt i samhället minskat. Där råder nästan ett omvänt förhållande. På sätt och vis är detta en omfattande kris för den demokratiska legitimiteten. Det är allt färre personer som beslutar över ett oförändrat antal politiska områden.

Ofta brukar man i politiska sammanhang diskutera politiska sakfrågor och partiers varumärken. Men under de senaste månaderna har jag på otaliga folkpartiårsmöten talat om något annat, metapolitiken. Om partiers roll i samhället och hur medlemmar i ett liberalt parti kan se på sin egen plats i politiken. Detta vill jag gå in på lite närmare och då i synnerhet kopplat till liberala partiers förutsättningar.

Ett problem med partipolitiken är att den kan vara kvävande, som en riktigt dålig relation. De självständiga flyr och lämnar de som bättre står ut med den tryckande atmosfären. Många av de duktigaste och klokaste personerna jag känner inom politiken befinner sig sedan länge utanför partipolitiken. De har valt andra vägar i livet. Det existerar oerhört mycket kunskap och kompetens som befinner sig på armlängds avstånd från de politiska partierna. Slitna ord som öppenhet och flexibilitet är fortfarande främmande många partier. Man är alltför låst för personer som knackar på politiken.

Ett av politikernas största problem är att de är politiker. De lider av vad jag brukar kalla politisk närsynthet. Man är övertygad om att medborgare rationellt och i stora mängder funderar på politik, utspel och politiker. Faktum är att tiden en vanlig medborgare spenderar till att tänka på partier och politiker är minimal. Kanske därför framstår personer som i huvudsak spenderat sin tid inom partiet som så "politiska", deras perspektiv är i huvudsak partipolitiska. Detta betyder självklart inte att politiker försakat sin mänsklighet. Även en riksdagsledamot nattar sina barn och köper mjölk. Men distansen blir större och multipliceras när man omger sig med personer som enbart är partipolitiska. Man talar ofta om politiska dynastier där politiken går i släkten eller där man följt varandra sedan barnsben inom politiken.

Detta är ett problem om man befinner sig i ett liberalt parti. Liberalismen som ideologi är både oerhört positiv men också oerhört negativ i förhållande till politiken. Positiv för att demokrati, starka samhällsinstitutioner, rättsväsende och en fungerande marknad förutsätter rättvis och ickekorrupt politik. Negativ för att det finns en fara i att politiken blir sitt eget självändamål, att frågor politiseras och områden som mest av allt behöver mindre politik och regleringar riskerar att få fler. 

Paradoxen med liberaler i politiska partier är att de behöver ett mått av självinsikt, eller kanske rentav en gnutta självförakt. De måste inse att rollen som politiker inte innebär att de är oumbärliga eller ska utöka det politiska mandatet. Att vara liberaler måste förenas med insikten om de nödvändiga gränser som politiken måste omges med. Detta bör vara det utmärkande drag som skiljer liberaler från exempelvis socialdemokrater.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow uttryckte det att om allt man har är en hammare så kommer man behandla allt som om det vore en spik.  Samma gäller för politiker. Om man är begränsad till politiken som redskap för förändring kommer allt till slut att uppfattas som något som kan politiseras, eller förändras medelst politik. Ju längre tid man befinner sig inom politiken ju fler områden kommer vara spikar, redo att hamras på med politiken. Därför måste det vara ett mål för liberala partier att utöka sina företrädares föreställningsvärldar, bortanför de politiska horisonterna.

Lösningarna för liberala partier är flera. Det måste vara möjligt att komma in i partiet snabbare. Personer som inte har socialiserats in till rollen som politiker behöver stå sida vid sida med politiker. De kan båda lära varandra något. Avståndet mellan de inom och utanför politiken skapar språkförbistring. Politiker kan politikens villkor men de saknar ofta en känsla av nytänkande och lider av selektiv perception. De utanför politiken saknar ofta en förståelse för nödvändigheten av kompromisser och långsiktighet. Tillsammans har de något att lära varandra. Men det förutsätter att det finns fler sätt att arbeta eller bidra politiskt än den långa marschen genom partiet. De liberala partiernas utmaning är att vara antipolitiska inom politiken och även dra de nödvändiga organisatoriska slutsatserna av detta.

Igår debatterade jag mot SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand. Det är inte första gången jag deltar i debatter mot ordföranden i SDU. Jag har debatterat mot Gustavs föregångare, William Petzäll och ordföranden före honom, Erik Almqvist. Gemensamt för alla debatter är att det har varit djuplodande, ideologiska debatter med kunniga moderatorer. Syftet har varit att visa på skillnader och förklara ideologiska skillnader. Dessa debatter har pågått sedan 2009.

Jag bestämde mig tidigt när jag blev ordförande för LUF att jag ville debattera med SDU. Ingen sanning, ingen övertygelse kan vara stark om den inte utmanas och prövas. Därför insåg jag att behandlingen av Sverigedemokraterna, dvs glåpord och en överlägsen lathet aldrig kunde fungera. Den skulle bara stärka övertygelsen hos många att etablerade partier och politiska krafter inte har tillräckligt gott självförtroende för att möta Sverigedemokraterna.

Under den perioden jag har debatterat mot SD har vänstern ägnat sig åt två saker. Väldigt konsekvent bör tilläggas. Den första är att man ville bojkotta debatter mot Sverigedemokraterna. Tiga ihjäl dem, ignorera och helst ställa in debatter där de deltog. Jag minns en valrörelse i Skåne där vänsterflanken gapade tom. Man trodde att avsaknaden av bemötande, parat med moralisk storsinthet, skulle imponera på publiken. Det gjorde det inte. Den här taktiken lämnade man, den framstod till slut som löjeväckande. Många har idag glömt att detta var ett helt normalt sätt att handskas med nationalister.

Det andra man ägnat sig åt är att så ofta det går misstänkliggöra och bunta samman liberaler och konservativa med nationalister. Den här taktiken har fortsatt. Den är enklare eftersom den bygger på en grov anklagelse som man sällan behöver svara för. Kastar man dynga på någon fastnar alltid något. Så har personer som Anders Lindberg på Aftonbladet resonerat. Denna taktiken har nått sitt absoluta crescendo efter terrorattentaten i Norge. Det är alltjämt det mest kraftfulla vapen vänstern tycks ha i samhällsdebatten. Senast i raden av anklagelser kommer inte oväntat från Aftonbladet. Karin Pettersson skriver:

Till skillnad från Karin Pettersson har delar av borgerligheten inte haft huvudet i en nationell ekokammare. De frågor som Paulina Neuding och Johan Lundberg lyfte, om normativ multikulturalism, om invandringens förutsättningar och hur man når samexistens i ett land med enorm mångfald, i både kultur och värderingar, är knappast något som uppfanns 2010. Eller lyftes in i Sverige för att SD dök upp. Neuding och Lundberg konstruerade inte en samhällsdiskurs när SD kom in i riksdagen. Möjligen aktualiserades många av frågorna när ett parti som i princip vill stoppa invandringen blev stort i rikspolitiken.

Det tåls sägas än en gång: att diskutera invandringens problem är inte liktydigt med att ge Sverigedemokrater eller Breivik ett carte blanche att fylla. Inom borgerligheten har man försökt ställa upp både alternativa problembilder samt egna lösningar. Inom vänstern har man med sällan skådad iver sökt misstänkliggöra meningsmotståndarna. Man har alltid varit sist på bollen i centrala frågor.

Många inom vänstern, däribland Karin Pettersson sitter på höga hästar. De tror att man med moralisk överlägsenhet och patos kan välta sina fiender. De som på allvar söker förstå problem och komma med egna lösningar, utifrån exempelvis liberal eller konservativ grund, anklagas för att vara medlöpare. Att diskutera, problematisera och komma med lösningar på samtidens migrationsdilemman är numera liktydigt med att vara som Breivik. Det enda gemensamma, tycks vara, att man inte håller med Karin Pettersson eller Aftonbladet.

Under gårdagens debatt efterlyste moderatorn, Andreas Johansson Heinö, min och Gustav Kasselstrands  syn på invandring. Jag inledde med att säga att jag principiellt är för fri rörlighet, vilket för övrigt både Paulina Neuding och Johan Lundberg också är, senast jag kollade (Sådana obekväma detaljer försvinner lätt när man söker koppla samman dem med massmördare). Men att jag samtidigt inser att en invandringspositiv linje förpliktigar. Det kräver svar på hur man vill se de problem som uppkommer på bästa sätt ska lösas. Det räcker inte att känna att man är rätt ute, man måste också ha rätt. 

Det finns två sätt att möta samtidens utmaningar. Ett är att debattera, belysa, förstå samhällsproblem, bekämpa främlingsfientlighet och rasism samt komma med en alternativ lösning. Ett annat sätt, plågsamt exemplifierat med Karin Pettersson text i Aftonbladet, är att med indignation och i affekt stämpla meningsmotståndare med de värsta av anklagelser och med en sån avsaknad av intellektuell hederlighet att klockorna stannar. Det är skamligt att en vänster i upplysningens och folkbildningens tradition har sjunkit så lågt.

Jag har fått en replik från LUF Uppsala. De reagerar på att jag i min inledande artikel om liberala partiers framtid skriver att artiklarna från LS och LUF Uppsala i stora delar är en kritik från vänster. LUF Uppsala skriver: "Att kritisera allianspartners är enligt vår mening inte att vara vänster". Vilket jag aldrig påstått. Vad jag syftade på när jag skrev kritik "från vänster", var något helt annat. Vilket jag ska återkomma till.

Kanske bör LUF Uppsala tänka igenom frågan ett varv. Jag har i egenskap av LUF ordförande tidigt kritiserat den moderata utrikesministern för hans förehavanden i Lundin Oil, läs här. Samt krävt den moderata migrationsministerns avgång (vilket var första gången det krävdes inifrån alliansen, någonsin). Om det inte är att skarpt kritisera vår egen regering, och dess ledande parti, så vet jag inte vad som är. Mot bakgrund av detta ställer jag mig frågande till följande stycke:

att LUF inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter. Att enbart fokusera på exempelvis skatter och avregleringar, områden där LUF står till höger om nuvarande Moderaterna, är enligt oss en märklig hållning från ett liberalt ungdomsförbund.

Möjligen var det fel att inkludera LUF Uppsalas artikel i UNT i min artikel. Den säger egentligen ingenting jag inte sagt tidigare i frågorna (dvs att M har en dålig hållning i flera utrikesfrågor, migrationsfrågor etc). Vad som bland annat föranledde meningen att "kritiken sker från vänster" var detta stycke (från artikeln signerad LS):

Äganderätten må vara en liberal fråga, men den är inte en liberals högsta prioritet i en värld med svältande befolkningar, politiska flyktingar och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. För en liberal står friheten och den enskilda människan i centrum.

Detta var något jag reagerade på. Att använda äganderätten som den dikotomi som ska skilja FP från M menar jag tyder på ett par saker:

1) Man skriver under på socialdemokratins länge etablerade problemformuleringsprivilegium i frågor som rör fattigdomsbekämpning och internationella frågor: kapitalismen och äganderätten är kanske inte skadlig men den gör lite eller inget för fattigdomsbekämpningen.

2) Man ställer upp en dikotomi mellan friheten, den enskilda människan och äganderätten. Detta är om något något av en avskiljande fundament mellan vänstern och högern. Hur många gånger hör man inte från vänstern att visst sympatiserade de med liberalerna under 1800-talet men att allt gick fel med vurmen för kapitalism och äganderätt.

Min fasta åsikt är att äganderätten och kapitalismen är viktiga grundbultar i fattigdomsbekämpningen. Man bör förena en frihetlig syn på rättigheter, globalt, med en övertygelse om att den enskildes ekonomiska förutsättningar, möjligheter till rättssäkert ägande och företagsamhet är oskiljaktiga.

Separerar man dessa och enbart fokuserar på individuella friheter har man bara gjort en läpparnas bekännelse för friheten, men man har inte gett den enskilde redskapen för att själv lyfta sig ur armodet. Att brinna för friheten betyder lite om man inte begriper vad det är som skapar friheten för människor. Etablerandet av begränsad äganderätt i exempelvis kommunistskina är det som förmått skapa en grad av privat markägande, företagande och därmed fattigdomsbekämpning och högre levnadsstandard. Sådant som är centralt för demokratisering och kamp för individuella rättigheter.

Det leder mig in på partifrågan. Folkpartiet bör skilja sig från moderaterna, men inte för att det är moderat politik man vill urskilja sig från utan då det är ickeliberal och principlös politik. Det finns en risk att man etablerar en sanning att moderat politik per definition är konservativ politik. Så behöver det näppeligen vara. Som jag tidiga konstaterat kan man idag finna liberal politik i flera partier. Däribland moderaterna, miljöparitet och centerpartiet. Vägen till profilering inom alliansen går inte via att greppa efter halmstrån eller att upprätta dikotomier som haltar eller känns långsökta. Det går genom att självständigt formulera positioner som är tilltalande, kloka och nytänkande.

Sedan har jag absolut inget emot att man kritiserar M för en principlös och slapp hantering av vapenexportfrågor eller migrationsfrågor, tvärtom. Deras förvaltande inställning till den av socialdemokraterna etablerade vapenexporten är ett solklart tecken på jobblinjen trumfar allt, inklusive den demokratiska hållningen. Det är viktigt att vi inte pratar förbi varandra. Att skriva att LUF Uppsalas artikel var kritik från vänster vore att utmåla mig själv som vänster, det vore själva skolboksdefinitionen av ett självmål. Men att LS Uppsala i sin i övrigt kloka artikel, skapar ett motsatsförhållande mellan M:s och FP:s politik baserat på inställning till äganderätten är i huvudsak det jag syftade på. Att därifrån dra slutsatsen att jag hävdar att LUF "inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter" är inte bara felaktigt, det är rentav en sårande insinuation.

Jag har fått en replik från LUF Uppsala. De reagerar på att jag i min inledande artikel om liberala partiers framtid skriver att artiklarna från LS och LUF Uppsala i stora delar är en kritik från vänster. LUF Uppsala skriver: "Att kritisera allianspartners är enligt vår mening inte att vara vänster". Vilket jag aldrig påstått. Vad jag syftade på när jag skrev kritik "från vänster", var något helt annat. Vilket jag ska återkomma till.

Kanske bör LUF Uppsala tänka igenom frågan ett varv. Jag har i egenskap av LUF ordförande tidigt kritiserat den moderata utrikesministern för hans förehavanden i Lundin Oil, läs här. Samt krävt den moderata migrationsministerns avgång (vilket var första gången det krävdes inifrån alliansen, någonsin). Om det inte är att skarpt kritisera vår egen regering, och dess ledande parti, så vet jag inte vad som är. Mot bakgrund av detta ställer jag mig frågande till följande stycke:

att LUF inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter. Att enbart fokusera på exempelvis skatter och avregleringar, områden där LUF står till höger om nuvarande Moderaterna, är enligt oss en märklig hållning från ett liberalt ungdomsförbund.

Möjligen var det fel att inkludera LUF Uppsalas artikel i UNT i min artikel. Den säger egentligen ingenting jag inte sagt tidigare i frågorna (dvs att M har en dålig hållning i flera utrikesfrågor, migrationsfrågor etc). Vad som bland annat föranledde meningen att "kritiken sker från vänster" var detta stycke (från artikeln signerad LS):

Äganderätten må vara en liberal fråga, men den är inte en liberals högsta prioritet i en värld med svältande befolkningar, politiska flyktingar och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. För en liberal står friheten och den enskilda människan i centrum.

Detta var något jag reagerade på. Att använda äganderätten som den dikotomi som ska skilja FP från M menar jag tyder på ett par saker:

1) Man skriver under på socialdemokratins länge etablerade problemformuleringsprivilegium i frågor som rör fattigdomsbekämpning och internationella frågor: kapitalismen och äganderätten är kanske inte skadlig (i alla lägen) men den gör lite eller inget för fattigdomsbekämpningen.

2) Man ställer upp en dikotomi mellan friheten, den enskilda människan och äganderätten. Detta är om något något av en avskiljande fundament mellan vänstern och högern. Hur många gånger hör man inte från vänstern att visst sympatiserade de med liberalerna under 1800-talet men att allt gick fel med vurmen för kapitalism och äganderätt.

Min fasta åsikt är att äganderätten och kapitalismen är viktiga grundbultar i fattigdomsbekämpningen. Man bör förena en frihetlig syn på rättigheter, globalt, med en övertygelse om att den enskildes ekonomiska förutsättningar, möjligheter till rättssäkert ägande och företagsamhet är oskiljaktiga.

Separerar man dessa och enbart fokuserar på individuella friheter har man bara gjort en läpparnas bekännelse för friheten, men man har inte gett den enskilde redskapen för att själv lyfta sig ur armodet. Att brinna för friheten betyder lite om man inte begriper vad det är som skapar friheten för människor. Etablerandet av begränsad äganderätt i exempelvis kommunistskina är det som förmått skapa en grad av privat markägande, företagande och därmed fattigdomsbekämpning och högre levnadsstandard. Sådant som är centralt för demokratisering och kamp för individuella rättigheter.

Det leder mig in på partifrågan. Folkpartiet bör skilja sig från moderaterna, men inte för att det är moderat politik man vill urskilja sig från utan från den politiken som är ickeliberal. Det finns en risk att man etablerar en sanning att moderat politik per definition är konservativ politik. Så behöver det näppeligen vara. Som jag tidiga konstaterat kan man idag finna liberal politik i flera partier. Däribland moderaterna, miljöparitet och centerpartiet. Vägen till profilering inom alliansen går inte via att greppa efter halmstrån eller att upprätta dikotomier som haltar eller känns långsökta. Det går genom att självständigt formulera positioner som är tilltalande, kloka och nytänkande.

Sedan har jag absolut inget emot att man kritiserar M för en principlös och slapp hantering av vapenexportfrågor eller migrationsfrågor, tvärtom. Deras förvaltande inställning till den av socialdemokraterna etablerade vapenexporten är ett solklart tecken på jobblinjen trumfar allt, inklusive den demokratiska hållningen. Det är viktigt att vi inte pratar förbi varandra. Att skriva att LUF Uppsalas artikel var kritik från vänster vore att utmåla mig själv som vänster, det vore själva skolboksdefinitionen av ett självmål. Men att LS Uppsala i sin i övrigt kloka artikel, skapar ett motsatsförhållande mellan M:s och FP:s politik baserat på inställning till äganderätten är i huvudsak det jag syftade på. Att därifrån dra slutsatsen att jag hävdar att LUF "inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter" är inte bara felaktigt, det är rentav en sårande insinuation.